Dienstag, 31. Oktober 2006


… dieses Wetter nach dem wunderbaren Oktober macht mich jetzt schon fertig und das soll jetzt mind 5 Monate weitergehen, ausser wir haben wie letztes Jahr Glück und ab Januar Schnee. Regen, Matsch, Grau und dasselbe wieder von vorne, es ist ja nicht mal zu kalt, aber zu nass um die Löwenkinder nach draussen zu schicken. Nun versuche die mal auf 70 m2 Wohnfläche, wovon ja fast die Hälfte bedeckt ist mit Möbeln bei Laune zu halten, fernsehen wollen sie nicht mehr, sondern toben (ausser Yoram das Fieber hält ihn schön ruhig), was bauen , was erleben …Papa Löwe lässt grüssen.

Papa Löwe und seine glücklichen Kinder (Bild:Bild: SWR/Papa Löwe Filmproduktion GmbH)  ausgedacht by Janosch/gelebt by Mischpokes

Papa Löwe und seine glücklichen Kinder

Papa Löwe weiß, was Kinder wollen: nach Herzenslust spielen und herumtollen. Welch ein Glück für die sieben Löwenkinder, dass ihr Papa sie fast alles machen lässt.Papa Löwe hat es bei den ausgefallenen Wünschen seiner Kinder nicht immer leicht. Aber, wie Papa Löwe schon sagt: „Ich habe sieben unzählbare Kinderchen und was sie sich wünschen, bekommen sie.“

Nun ist der Vater der übrig gebliebenen Vier gerade wieder zurück von seiner Tour nach Ystad , aber Papa Löwe ist er dann doch sehr unähnlich ( nur vom Benehmen nicht vom Aussehen). Aber er ist ein ruhender Fels in dem Getümmerl hier so dass ich doch noch zu was tun kommen werde. Na was denn : Entweder endlich den Rosenzweig zu Papier bringen oder aber Hannahs Prinzessinenkemenate aufräumen.

Heute Abend muss ich meine Mentorsgruppe (ich bin ja wieder Mentor für die neuen Judaistikstudis)beehren , wir haben als Abschluss Filmabend und wollen entweder „Left Luggage“ oder aber einen spanischen Film „Only Human“ („Alles was ich an Euch liebe“ – http://www.film.at/only_human/) sehen. Da ich den zweiten noch nicht kenne, hoffe ich das sie sich für den entscheiden. Heute morgen haben sie alle ihre schriftliche Prüfung für den Grundkurs gehabt und ich hoffe alle heute abend zusehen mit erleichterten Gesichtern. Daumen hab ich ihnen jedenfalls tüchtig gedrückt.

Ach und fast vergessen das Gespensterlakenkostüm für den Scout Jacob muss ja auch noch fertig gemacht werden, der will ja noch zu einer Gespensterparty der Scouts. Kopfschüttel – ne so was neumodernes Amerikanisches (jaja ich weiss die Iren haben es „erfunden“, oder?

Nun den schnelle noch das Nyckelpiggalein mit Noahs Hilfe freilassen, das sich ebend auf die Tastatur verirrt hatte. (Nyckelpigga – Schlüsselmagd – zu dt. Marienkäfer)

Yehudah Tzvi Windweher arrived at Ellis Island and asked his friend „What would be a good American name for me? I want it to be Jewish, but more American.“
His friend replied „Sam Cohen, that’s a good American Jewish name.“
Yehudah Tzvi began his long walk up a massive flight of steps leading to the immigration office. With each step he said „Sam Cohen, Sam Cohen“, in an earnest effort to learn his new name.
When he finished carrying his luggage to the top of the flight, he was winded and tired. A large immigration officer caugh Yehuda Tzvi off guard when he said „NAME?“ in a booming voice.
A flustered Yehudah Tzvi replied „shoyn fargesin“ („I already forgot“ in Yiddish).
The immigration officer replied „Sean Ferguson, welcome the United States of America!“.

Das habe ich (Anneka) heute in der Sydsvenska ( http://sydsvenskan.se/kultur/article193027.ece )gefunden: Die befreite Braut

Eva Ström läser Abraham B Yehoshua
Senast uppdaterad 30 oktober 2006 23:30”Den befriade bruden” är en tankeväckande roman som optimistiskt speglar hoppet om en fredlig samexistens i ett plågat och våldsdrabbat område, skriver Eva Ström efter att ha läst den israeliske författaren Abraham B Yehoshuas roman.

En medelålders judisk professor vid universitetet i Haifa står i centrum för Abraham B Yehoshuas roman från 2001, ”Den befriade bruden”. Huvudpersonen Jochanan Rivlin är orientalist, och har talrika kontakter med araber både professionellt och privat. Den innehållsdigra berättelsen öppnar med en överdådig bröllopsfest i Galileen, dit den unga arabiska studentskan Samaher bjudit sin avhållna lärare.Denna gränsöverskridande kontakt är typisk för Yehoshuas roman, som kan ses som en enda stor undersökning av de gränser människor sätter upp mellan sig. Det kan gälla gränser mellan arabiskt och judiskt, mellan israeler och judar i diasporan, mellan föräldrar och barn, mellan man och kvinna. Översättaren Caj Lundgren har haft ett styvt jobb när han förvandlat vindlande engelska till njutbar svenska; originalet är skrivet på hebreiska.

Det finns en optimism i denna slingrande nutidskrönika, en hoppfullhet i kontakterna mellan judar och araber, som kan bero på att ”Den befriade bruden” skrevs år 1998–2001, då fredsprocessen såg ljusare ut. Rivlins kontakter med sina arabiska vänner präglas av värme och ömsesidig respekt. Så älskar också Rivlin det arabiska språket och hyser passion för dess uråldriga poesi.

När en av hans judiska kollegor påstår att arabiska intellektuella aldrig kan förstå frihetens idé, avfärdar han det som rasism. Under ett magiskt dygn får Rivlin övervara en Ramadanhögtid, han fastar med araberna, sover i deras gästrum, badar i deras badkar och bjuds på deras festmat. Det är i denna hedrande gränsöverskridande gemenskap han finner sin glädje. Kan man lita på någon mer än att man tryggt vågar överlämna sig åt sömnen i någon annans hus?

Men Jochanan Rivlins liv är ingen idyll. Han älskar visserligen sin hustru men plågas av sonens skilsmässa. Rivlin kan inte låta bli att oombedd forska i orsaken. Att han är en mörk, tabubelagd hemlighet på spåren i svärdotterns rika familj anar läsaren snart, en hemlighet som också handlar om gränser mellan tilllåten sexualitet och otillåten.

Den politiska verklighetens brutalitet träffar indirekt Rivlin, när den lovande forskaren Soussa blir offer för ett självmordsattentat. Soussas forskning kring Algeriets språksituation blir en inspiration för Rivlin att söka orsaken till Algeriets våldsamma nutidshistoria i landets fyrdelade språkstatus. Skarpsinnigt försöker han se våldets ursprung i en situation där ingen kan kommunicera. Det tillhör romanens ironier att Rivlin inte söker forska lika engagerat kring Israels och Palestinas kommunikationsstörningar.

Vem är då den befriade bruden? Är det svärdottern som befrias från sin misstro mot sin före detta man? Är det Israel som befrias från sin gammaltestamentliga religiösa status som Guds utvalda brud? Är det Palestina som skiljs från tvångsäktenskapet med Israel? Bröllop och bröllopsmetaforer vandrar genom boken, laddas med olika betydelser och synas från olika håll. Yehoshuas roman är nyansrikt detaljerad och mynnar inte ut i någon konsensus. Den ger essäistiska inblickar i arabisk poesi och judisk kultur, den speglar familjerelationers intrikata dynamik, den diskuterar Edward Saids postmoderna kritik av orientalismen. Är Rivlin just den som Said kritiserar, den välvillige som ser på araben med kärlek och respekt men ändå som den exotiskt främmande?

Romanen hålls samman av den intensive Jochanan Rivlins blick, en historikers blick, som försöker att förstå orsak och verkan. En död kollega bekymrade sig framför allt över judarnas oförmåga att förstå det arabiska tänkandet, säger Rivlin i ett minnestal. Håller man på att misslyckas ännu en gång i Mellanöstern – efter att ha misslyckats katastrofalt i Europa? Det nya hemlandet som avsågs att bli en räddande slutstation, är det på väg att bli en blodig fälla?

Är detta då Abraham B Yehoshuas egen åsikt? Yehoshua, pensionerad litteraturprofessor, har framträtt som en engagerad fredsvän och argumenterat för tillbakalämnande av ockuperat land. Som son till sefardiska judar som sedan fem generationer bott i Jerusalem vill han hävda Israel som en medelhavsnation snarare än som ett västland, och poängterar arabernas och judarnas delvis gemensamma historia.

Som sekulariserad författare baserar han sin judiska identitet på att vara israel, inte på judendomen eller religionen. Porträttet av Rivlin anses modellerat efter Yehoshuas far, en framstående orientalist, och romanen speglar även sonens högaktning av den arabiska kulturen. ”Den befriade bruden” är en tankeväckande roman som optimistiskt speglar hoppet om en fredlig samexistens i ett plågat och våldsdrabbat område. Kanske kan också Yehoshua – liksom hans professor Rivlin – öka förståelsen för arabernas uråldriga kultur och bli en brobyggare och gränsöverskridare i positiv mening.

EVA STRÖM
författare och läkare

Eine sehr lesenswerte Rezension und nun will ich das Buch unbedingt mal selber lesen und hab es auch schon auf deutsch gefunden:

http://www.amazon.de/Die-befreite-Braut-Abraham-Jehoschua/dp/3492043135


… als sich der arme König aus dem schlafenden Krachmacherhaus sprich Wohnung schlich um zu seinen 30 Touris im 60 km entfernten Ystad zu tigern , um mit denen dann in Kommissar Wallanders Fussspuren zu wandern, brrrr. (Hab ich im Sommer nun etliche Male hinter mir und das als Wallanderkostverächter, aber die Wallanderfans wussten dann oft auch nicht ob das nun da oder hier war , der Mord, der Ort . Hihi so kann man es nämlich auch machen als Guide, wenn man was nicht so genau weiss, man fragt einfach seine Touris: Wissen Sie noch was hier im Mittsommermord geschah?) Hier übrigens das ganze Ystad, www.ystad.se , sehenswert auch ohne Wallander, eine wunderbare Stadt,  der unsrige Wohnort für 7 Jahre und Geburtsort dreier Krachmacherkinder. WEr dann doch lieber Wallander mag, bitte sehr: www.wallander.de. Kaum war also mein Göttergatte und Vater der anwesenden Kinder aus dem Haus, kamen diese aus ihren Löchern sprich Betten ( wir haben davon für jedes Kind eins und ich hasse nächtliche Völkerwanderung), bis auf Prinzessin Erbse (Hannahle) die ruht noch. So… ich setze die jetzt vor die Glotze (bitte nicht kritisieren, ich weiss selber das ist völlig falsch). Erstens bin ich noch müde – es sind schliesslich irgendwo Ferien und zweitens : die Villa Henriette ist so was von wunderbar http://www.villahenriette.at/ das ich mich jetzt zur Bande dazu lege und Morgenkino mitgucke.

Einen schönen Tag noch…… Villa Henriette